Okej.

Nu ska jag göra en stor bekännelse som det inte är många som vet om och jag har inte berättat det här för så många personer för jag skäms och är rädd för vad ni ska tycka. Även för att jag själv har haft dömda tankar om det. Sedan två månader tillbaka har jag gått hos en psykolog för att jag har mått dåligt över många saker, skolan, jobb, praktik mm. Det hela började egentligen för cirka fyra månader sen. Men men, jag får panik till och från för massa saker och ångest får jag ofta. När jag ska sova, när jag vaknar, när jag kollar igenom min telefonbok och inser hur få de är jag håller någon kontakt med. När jag åker ifrån någon jag tycker om, när jag vet att någon mig nära är ensam. Som ni förstår ganska mycket. Min pyskolog har då kommit fram till att jag har fått en lätt depression och ångest. Tur är behöver jag inte ta några tabletter emot detta för det tror jag inte på. Men att gå och prata med henne som inte känner mig eller min familj eller när stående är skönt.

Så nu har jag gjort min bekännelse, för er jag inte har berättat för så har det inte med er att göra utan med mig att göra. Jag har inte vågat säga något. Förlåt.


// Heleeen